För något år sedan så kläckte W ur sig en rätt käck sak på bussen en tidig morgon när vi var påväg till dagis.
”Mamma när ska du träffa giftet?”
”Giftet? Vilket gift?”
”Giftet som man träffar när man gifter sig! När ska du träffa det?”
Varken jag eller resten av bussen kunde ju inte låta bli att dra på smilbanden.
På den senaste tiden har hon fårgat mycket om just när jag och hennes pappa ska gifta oss. Hon älskar ju prinsessor och bröllop och allt därtill, och det blir väl extra påtagligt när nu hennes gudmor, min bästa vännina ska gifta sig (hon ska gifta sig ungefär samtidigt som trean är beräknad, så nån av oss har ju riktigt taskig tajming 
), så frågorna går varma här hemma 
Idag lät diskussionen så här:
W: ”Pappa, när ska du gifta dig?”
P: ”Kanske på sommaren.”
M från ett annat rum: ”När han har hittat nån och gifta sig med.”
W: ”Men det är ju sommar!”
P: ” Sommarn har ju precis varit. Kanske nästa sommar.”
W: ”Vad sa mamma?”
P: ”Hon sa: när jag hittat nån och gifta mig med.”
W: ”Ska du inte gifta dig med mamma?”
P: ”Tror du hon vill det?”
W: ”Jag ska fråga!”
P: ”Ät nu.” P och W satt vid martbordet och åt middag när detta skedde.
W: ” Annars kan du gifta dig med Theas mamma!”
P: ”Men hon är väl redan gift?”
W: ”Det tror jag inte! Jag ska fråga nästa gång!”
P: ”Nee, det behöver du inte göra, jag gifter mig med mamma!”
Vadå, i brist på annat eller?
