2008 har varit ett händelserikt år.
Året började hastigt och lustigt med att jag hipphapp slutade jobba och började läsa på högskolan då jag blev uppring och erbjuden en plats. Jisses vilken lycka, samtidigt som det var lite vemodigt och lämna mina jobbarkompisar och mina kära tanter och gubbar. Vissa saknar man mer än andra – så klart!
I samma veva som jag skulle bekanta mig med 200 nya männsiskor och börja förstå allt det här nya med högskolan och allt vad det innebar, det var inte likt något annat jag tidigare varit med om, så visade det sig på stickan att jag var gravid!
En fredagkväll i slutet av februari hände då det man fasar för som mest som gravid. Jag fick missfall. Det skulle dock visa sig att det fortfarande fanns ett foster kvar där inne som levde och var helt friskt. Någonstanns inom mig så kände jag det. Men om det var för att jag varit med om det tidigare som jag var så säker på att det verkligen fanns en bebis kvar eller inte vet jag inte eller om det verkligen var så att jag kände att det var någon som levde kvar där inne.
I januari döptes även E´s lilla N och jag hade äran att vara gudmor. Jag är så stolt över att ha en sådan underbar gudson. Världens allra bästa 🙂
Påsken blev en lite stillsammare tid för oss i år än vad det brukade. På självaste långfredagen gick min pappa bort.
Jag missade sluttentorna i skolan pga. av graviditeten och vart sjukskriven.
I april var det begravning och det var som jag kan tänka mig att det brukar vara – fruktansvärt. W var med på begravningen och S blev dålig och stannade hemma med sin mormor, vilket i efterhand kändes som om det blev bäst. W var självklart ledsen och grät en hel del under själva begravningen, men jag tror det var bra för henne att få säga hejdå till sin morfar. S hade nog inte kunnat förstå och ta till sig det på samma sätt, så det hade nog bara varit jobbigt och ha honom springandes omkring där när man själv hade jobbigt och vara. Tiden från påsk och frammåt höll jag mig sysselsatt med praktiska saker, för att det var lättare att handskas med än själva sorgen.
Sommaren spenderade jag och barnen hemma mesta dels, och det blev en jobbigare sommar än jag någonsin hade kunnat tänka mig. I juli åkte familjen på campingsemster en vecka och trots det usla vädret så var det en skön vecka tillsammans. Kändes skönt och bara få vara tillsammans. 10 juli firade jag och P och jag 5-årig förlovningsdag. Middag ute med barnen, kan det bli mer romantiskt 😉
Slutet av sommaren åkte jag och barnen iväg till bästa Eva och grabbarna och spenderade några veckor där. Det var kul och umgås en lite längre tid, då vi bor så långt ifrån varandra, och jag fick njuta av att umgås med min älskade gudson 🙂
Hösten började med att W började skolan, vilket var en stor händelse för både henne och hennes föräldrar. Mamman som sett framemot det med lite fasa och massor av ångest men även med lite spänning och glädje klarade det hela galant 😉 Jag hade även fullt upp med att tampas med graviditeten som började kännas väldigt jobbig på slutet, samt att försöka bearbeta sorgen efter pappas bortgång. Det gnager fortfarande i mig att jag aldrig fick se han efter sin död. Fick aldrig riktigt säga adjö. Än vaknar jag ibland på nätterna och bara gråter. Sorgen över allt som inte blev som det skulle och allt som inte hann bli. Störst är nog sorgen att jag aldrig hann träffa han på slutet. Dessutom känns det som om det aldrig vill ta slut. Alltid är det något nytt som dyker upp, nått som ska göras, skrivas på och eller fixas. Ännu är allt inte klart…
I september gifte sig min allra bästa vännina. Jag missade bröllopet, och det grämde mig massor! Det är ju verkligen inget man vill missa, men jag var hemma och väntade på att trean skulle kika ut. Tillslut så kom han äntligen – vår älskade lilla Elis! 2 dagar över tiden, Vilket just då var så skönt, då jag bara några dagar före råkade halka när jag hade duschat och slog mig riktigt illa och blev sängliggande. Allt gick bara så bra, och jag fick en helt underbar förlossning och världens finaste och snällaste kille. Himmelriket! Jag kunde knappt fatta att man kunde ha en sådan tur! Var det så här det skulle vara?!? 3:e gången gillt.
I oktober åkte jag och lilla E iväg en vecka till bästa E. Det blev hans första flygresa – 3 veckor gammal och han skötte sig exemplariskt.
Innan vi viste ordet av blev det sedan vinter och vi var vana trebarnsföräldrar. Dagarna bara rullade på och svisch sa det så var den första tiden förbi! I slutet av november åkte vi upp till stockholm på 50-års kalas, och möttes av snö. Nog all snö vi fick uppleva denna vinter. Snabbare än kvickt blev det sen jul.
Nu är året slut och vi väntar med spänning på det nya helt oskrivna 2009. Må det bli ett riktigt gott år!
År 2008 är året jag kommer minnas som min pappas bortgång och min älskade sons födelse.
Sorg och lycka – livet.
Elis & de andra 