Om man fick välja…

Tänk så mycket som skulle vart annorlunda. Om man fick välja. Om jag fick välja. Tyvärr ser ju verkligheten ut som den gör, och man får inte alltid välja det man vill… Så är det. Men visst sätter det igång så mycket funderingar och tankar. Men antar att det alltid kommer vara så. Det är väl en del av livet. Det kommer väl perioder där man funderar mer och andra där man funderar lite mindre. Just nu tar jag emot allt och grubblar över minsta lilla grej… Men det är väl så. Kanske är det så att jag börjar bli trött på många plan efter alla år? Kanske. Men ändå känner jag ro… Sån ro som jag nog inte känt på 10 år.

Annonser

Status

Då börjar man återgå till och bli någonting liknande en människa. Har sminkat mig för första gången på över 11 dagar nu, och vart iväg på möte på skolan. Ska jobba på fredag också för första gången på två veckor. Ser fram emot att träffa lite folk, och komma tillbaka till det normala igen.

Mötet på skolan gick bra. Det går bra för S och vi ska ha ett möte om 14 dar igen. Dom är lite oroliga för mig, och att jag behöver lite avlastning och hjälp. Jag känner dock att jag klarar mig bra, dock skulle jag inte tacka nej till lite avlastning. Får se, ytterligare en tröskel och lyckas komma över, för mig själv. Så får väl fundera på det lite grann.

Lever ju efter mottona: ”Ensam är stark!
och ”det går, för man har inget och välja på!

Kanske inte helt hundra om jag ska vara riktigt krass, men i alla fall…

Sommarn

Gu, vad jag längtar till sommarn! Men inte till sommarn i stan, utan borta, på landet. Långt från storstan och dess tempo. Till en stuga mitt ute i ingenstans. Till långa härliga dagar och långa ljumna kvällar i tysthet. I lugn och ro. Det en brygga och vatten. Det är vad jag önskar mig. En sommar från storstan.

Vad jag saknar…

Jag inser vad jag saknar, mycket!
Någon att ringa efter en tuff dag på jobb. Någon som bara frågar hur det är. Någon som bryr sig. Någon vuxen. Någon. Någon som gör att allt helt plötsligt kändes mycke lättare igen.

Det saknar jag.